Jag har en mormor

Då jag var barn, var det bästa jag visste att gå till grannhuset. Där bodde mormor och morfar. De som alltid hade tid med mig (och jag fick alltid som jag ville...) Jag satt på deras altan, överlycklig över att få äta mormors pannbiffar, eftersom de var mycket godare en de jag fick hemma. Och vad gjorde det att äta middag TVÅ gånger ibland? Mormor gjorde "momokusidull" (mormorkrusidull) Det var stekt ägg med rinnande gula, bacon, bröd med riktigt smör. Sen delade hon allt i bitar och blandade ihop. Mina kusiner och jag älskade kusidullen. Vi pratar fortfarande om det ibland.


Tyvärr gick morfar bort 1984, så honom minns jag inte så mycket av, men mormor träffade en ny man som hon levde 20 år tillsammans med. På sätt och vis är han också morfar, eftersom det är honom jag minns, han som busat med mina barn. Det var alltid trevligt att komma till mormor och Leif, även som tonåring flydde jag dit när livet var jobbigt. Mormor hade alltid nåt bra att säga, och vi kunde prata i det oändliga. Jag undrar ibland hur många koppar te och hur många smörgåsar med äggröra vi har ätit ihop...


Då jag blev vuxen fortsatte jag att varje vecka ha kontakt med mormor, oftast per telefon eftersom avståndet gjorde det svårt att kunna hälsa på. Men när jag väl kom hem till Norge, så hade jag knappt hunnit ställa ifrån mig väskorna innan jag skulle till mormor. På senare år, och många blev vi ju i familjen, så ville inte mormor fixa med middagar m m längre, så vi beställde oftast pizza eller nåt annat gott att äta. Och mina barn fick leka med knapparna, precis som jag själv gjorde som barn. (mormor hade två trälådor med knappar i olika former och färger)


Vi har semestrat i in och utland, på hotell och i tält. Vi har skrattat, gråtit, haft roligt, spelat kinaschack och piano. Vi har sjungit och dansat. Min mormor är allt det där som en mormor ska vara.


För ett par år sedan blev mormor vimsig efter en stroke. Det blev jobbigt för henne att bo hemma, så hon flyttade till ett äldreboende. Mormor är nu 94 år, vimsig och glömsk, gör konstiga saker men är fortfarande glad och pratsam. Hon underhåller ibland med att spela gamla låtar på pianot, för musiken glömmer man aldrig.


Jag kan inte längre pratat med mormor. Inte i telefonen iallafall. Och om jag pratar med henne på riktigt, vet jag inte vad hon kommer ihåg eftersom många frågor ställs om igen. Hon är inte längre den hon var, men alla de minnena vi delar är så många att de skulle inte ens rymmas i världens tjockaste bok. Så jag är så glad när jag tänker på mormor och det hon alltid varit för mig.

Mormor, morfar och jag i Legoland 1979