tisdag 23 oktober 2012

Ännu en dag

Tisdag morgon. Jag läser ett mail från en vän till Philip.
Gråter lite. Det är så fint skrivet, och jag, trots att jag jobbat
med ungdomar i så många år kan inte sluta förvånas över hur
välformulerat det är. Att vara 14,15, 16 år och skriva om sin sorg
och sina känslor. Skriva tröstande ord till mig och oss.
Så många mail och sms har jag fått från vänner, släkt och bekanta,
men de som just nu ligger mig närmast om hjärtat är
ungdomarnas hälsningar. Att våga skriva till mig.
Att våga visa sin svaghet och sin sorg.

Jag blir så glad när jag förstått hur många vänner han hade (har)
och hur betydelsefull han var för dem. Att han alltid var glad,
rolig,snäll och omtänksam. Någon sa:
Alla ville vara med Philip.
Alla lyste upp i hans närhet.
Alla älskade honom.

Vi har också fått massa fina brev som skrevs i kyrkan i lördags.
Fler väntar i Falköping, vi ska få dom när vi kommer dit
i morgon. 

I går kom det blomsterbud från
en vän och kollega som även har konfirmerat både
Oscar och Philip.
Folk från församlingen har varit här med bullar, paj,
soppa, bröd och massa annat.

Jag har sovit hyfsat i natt. Utan sömntablett, men hjärnan känns
ändå inte utvilad. Känner att jag behöver ligga nära. Jättenära.
Jörgen har hållit mig i handen hela natten så handleden är alldeles stel.
Det går upp och ner. Växlar mellan tårar och skratt. Sorg och roliga minnen.
I går var vi ute i höstsolen på en promenad längs med ån.
Käkade lunch på stan. Känns gott att de är här från Falköping.
Albin och Wilma är i skolan som vanligt.
Jag ska till doktorn i dag och få ett sjukintyg.
Det får ta den tid det tar innan jag klarar av att jobba.
Jag klarar av att äta, sova och fixa med enkla saker.
Jag är glad för det, att inte bara bli apatisk.
Måste orka för de andras skull. Och det kommer jag göra,
fast jag vet att under en lång tid kommer det vara upp och ner.
Dagar som är svarta, dagar som är lättare.

BLOTT EN DAG, ETT ÖGONBLICK I SÄNDER

2 kommentarer:

  1. Jag förstår inte hur man kan överleva något sådant som Ni får göra. Fast jag inte kände din son Philip så gör det så fruktansvärt ont i en. Ni är starka som klarar denna smärta, det är skönt att se. Kan jag göra något så.....??....Kram Karin

    SvaraRadera
  2. Man tror inte innan att man skulle överleva, men det går. En dag i taget, så....att tillåta sig att sörja, men också tillåta sig att livet måste gå vidare. Vi hörs! kram

    SvaraRadera