"Stick jävla kines! Du är snedögd o bajsbrun, du får inte vara med!". Vid 5 års ålder blev jag medveten om att jag var annorlunda. Jag studerade mig själv i spegeln och såg ju det som de andra barnen påpekade. Sneda ögon, brun hy, svart hår. De hade rätt, jag såg ut som en kinesjävel. Eftersom jag blev äldre blev inte mitt "lilla" problem mindre, snarare tvärtom. Vid 14 årsålder hatade jag mig själv. Jag ville ju vara som de andra. Blond och blåögd. Idealet var ju så. Eller…åtminstone se nordisk ut. Ville inte sticka ut på nått sätt. Jag tyckte det var fruktansvärt vid de tillfällen mina föräldrar blev igenkända på grund av mig. Jag kunde lika gärna stått i skamvrån med dumstrut på huvudet, så kände jag mig. Jag var ett barn. Ett barn vill inte se annorlunda ut, inte vara annorlunda som jag ändå var med min udda historia. Jag hade inte samma start på livet som de andra. Jag hade inte "mammas näsa", "pappas ögon" eller "morfars temperament". Jag hörde inte hemma nånstans. Att vara barn och upptäcka detta var förfärligt. Även om de älskade mig, jag var ett mycket efterlängtat barn, tro inget annat, så kunde de inte nå fram till det som var tomt inom mig. Hur skulle de? Jag kunde inte själv, bara visste att det fanns där. Ett stort svart allomgivade mörker som ofta kom i mardrömmar. Jag var otroligt, nästan sjukligt rädd för att vara ensam. Att bli lämnad igen. Osäker, blyg, försiktig och rädd....(fortsättning följer...)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar