Adopterad (2)

Sista julen med morfar firade vi på Lanzarote.
 Han dog några veckor senare.

Jag var och förblev enda barnet i vår familj eftersom mina föräldrar var 32 respektive 39 år äldre än mig och tilläts inte adoptera fler barn som var yngre än mig. Jag växte upp i en vuxenvärld där deras vänner hade redan tonårsbarn eller var barnlösa. Mormor och morfar fanns i huset bredvid, och deras hem var mitt anar hem. Tyvärr gick morfar bort då jag precis fyllt 10 år, någon som var en stor katastrof för mig. Han blev nästan 72 år.

Alla vet ju att tonårstiden är besvärlig med många identitetsfrågor. Vem är jag? Vad vill jag? Adopterade barn funderar ännu mer på detta. Endel klarar det bra, endel inte. För mig blev det inte. Mina tidiga tonår var en evig följetong av depressioner, aggressioner, otillräcklighet och alltmer sjönk min redan innan dåliga självbild. Jag blev mobbad i skolan och utsatt dels på grund av mitt utseende och för att jag var den plikttrogna adoptivdottern som skulle göra allt rätt, perfekt och bra. Jag gjorde mitt bästa i skolan, men ibland kunde det sluta med att någon hade rivit sönder mina böcker, eldat upp dem eller trampat ner dem på smutsigt golv. Allt för att duktiga, rediga jag skulle få en tillsägelse antingen i skolan eller hemma. Jag var den som inte fick vara med, den man viskade om i korridoren och gjorde sig lustig åt. Min tillflykt fann jag i musiken, där, i orkestern hade jag mina vänner. Men det var ju också töntigt, ytterligare en sak att retas för. Tillslut tyckte jag inte ens att jag förtjänade att leva. Jag genomled min konfirmationstid med slutsatsen att nån Gud finns ju ändå inte. Man lider inte om Gud finns. 16 år gammal flyttade jag hemifrån och började ett nytt liv i Tidaholm, Sverige. Nu ser jag att det var en räddning för mig. Få börja om där ingen kände mig, där jag inte bar med mig stämpeln av "hon-som-var-konstig-och-annorlunda". 

(fortsättning följer....)

Första julen.
Jag var 1 år och lyckligt ovetande om att jagvar annorlunda...