I natt har det varit frost. Det känns verkligen höst i luften. En tung tid väntar. Även om jag
försöker inte tänka på det så sitter det i kroppen. Jag tänker på den där sången
"Jag gillar hösten".
Jag hatar hösten.
Hösten för mig är förknippad med en så stor själslig plåga att jag får svårt att
andas bara jag tänker på det. Önskar bara att ett par månader ska passera och
vips är det snart jul. Hela året är fyllt av dagar som gör ont.
Födelsedagen, skolavslutningsdagen, julafton, semesterresor....
Men just hösten får mig att må illa.
Jag undrar just om det ska bli bättre. Kanske.
Vissa dagar är bra, andra sämre.
Försöker fokusera på jobb, träning osv.
Göra det som känns meningsfullt.
Meningsfulla saker är viktiga, annars dras jag ner i ett stort
mörker. Jag är fysisk stark, min kropp mår bra.
Alltså tror jag att också psyket mår bättre.
Träningen är viktig.
Familjen är viktig.
Jobbet är viktigt.
Tisdag 23 september. Hoppas det blir en bra dag.
Vi har morgonbön på jobbet med trevligt
förmiddagsfika efteråt. Jag ska träna i eftermiddag,
följa med Wilma och shoppa kläder och avsluta
med Corazon-övning i kväll.
Förra veckan fick jag ett bryt då vi sjöng
"Jag tror på en Gud som är helig och varm."
En av psalmerna på Philips begravning.
Men det gör inget. Känns tryggt med de människorna som är där.
Körsången och mina körsångare gör mig glad.
"Jag tror på en Gud som är helig och varm som ger kampglöd och identitet.
En helande Gud som gör trasigt till helt och stärker till medvetenhet.
Jag tror på en Gud som gråter med mig när jag gråter och allting är gråt.
En tröstade Gud som kan trösta likt den som väntar tills gråten gått åt.
Jag tror på en Gud som bor inom mig och som bor i allt utanför.
En skrattande Gud som skrattar med mig, som lever med mig när jag dör."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar