Adopterad..

Ibland kommer jag att tänka på det. Att jag är adopterad. Som i dag, jag såg 2 barn på stan, adopterade från Asien.  Fast det konstiga är, var att då jag var i Korea kände jag mig lika vilsen och främmande som i Egypten. Eller Grekland. Även om jag såg ut som dem, så var jag inte som dem...Jag är svensk. Eller norsk. Älskar knäckebröd, ost, norsk eller svensk julmat, kanelbullar.... Aldrig har jag längtat hem så mycket som då jag var där. Snart ska jag skriva min berättelse, men jag är inte klar än. Inte klar med att bearbeta den delen i mitt liv som bara är ett tomt svart hål. Jag blev bortlämnad. Oönskat barn. Ingen ville eller kunde ta hand om mig, förutom Soon- Hye, den kvinna som hittade mig och som jag faktiskt har träffat. Men hon fick inte för myndigheterna. Tänk hur mitt liv sett ut då? Då hade jag iaf inte suttit här, i mitt hus på Kokemäkigatan i Falköping och skrivit detta. Snart kommer jag berätta min historia. Där mitt liv började juldagen 1973, ca 7 dagar efter jag föddes någonstans i Sancheon. Så var ni tacksamma alla ni som faktiskt kan fråga era föräldrar hur ert livs historia började. Mina föräldrar älskar mig, de hade väntat i 10 år på att få ett barn. Men nåt i mig är tomt. Mina rötter saknas, det finns ingenting, inga minnen mer än sånt som jag kan förnimma än i dag efter mitt första halvår då jag levde i Korea. Så det som kanske är självklart för er, är det inte för mig. Och det finns fler som jag, många fler. Trasiga men ändå hela på vårt sätt...