Jag är annorlunda

eller också inte. Fast jag blev medveten om det då jag var 5 år. Då de kallade mig kinesjävel. Stick hem din sneögna fan. Du äter väl bara ris. Hmm...jag inte ris förrän jag var nästan 20 år. Tyckte inte om det bara.
Undrar om barn förstår vad de gör med varandra? Och det spelar ingen roll om man är asiat, afrikan, för tjock, för smal, har glasögon eller konstiga kläder. Jag har alltid varit annorlunda och kommer så att förbli. Jag hör hemma här, numera kanske mer i Sverige än i Norge. I Korea var jag ju också en främling för jag var inte som dem. Jag var nordisk till mitt sätt att vara fast såg ut som dem. Nästan iallafall.
Jag har också tänkt varför det dröjde så länge som 20 år innan jag bytte medborgarskap (fast jag är fortfarande norsk i hjärtat även om pappret visar nåt annat) Jag tror det var för att inte förlora min identitet, mitt ursprung. Efter att först skickas som flygpost från Seoul till Oslo, växa upp där och flytta till Sverige så var väl mitt medborgarskap det enda som var "fast" för mig i min annars så rotlösa tillvaro.
Varje dag tänker jag på att jag ser annorlunda ut. Ser det ju på mina barn också. Tycker inte om asiatiskt utseende, fast mina barn är de är de vackraste människorna som finns. Förmodligen förknippar jag mitt utseende med utanförskap, mobbning, diskriminering etc. Jag minns jag var i lekparken med barnen nångång på 90-talet. Så fråga en tant: "Hur länge har du varit här och var kommer du ifrån?" En oförskämd fråga! Inte ställer jag den till främmande människor? Nåväl ,mitt svar blev iallafall: -" Jag kommer hemifrån vårt hus på Skolgatan och jag har varit här en kvart". (Dumma frågor = dumma svar...)
Ja, jag vet..jag får leva med detta resten av livet. Att vara annorlunda. Men det är vi väl alla på vårt sätt? Eller? Fast det syns ju så väl, jag kan inte dölja det.
Jag vill inte på nåt sätt vara missanpassad. Jag hör hemma här, i Falköping just nu. Och jag ska åka och jobba....