Små barn blir stora barn. Eller små vuxna

Först är de små barn. Gråter och klänger, vill vara med föräldrarna hela tiden. Man lämnar på dagis och skola och barnen klänger. Och gråter. Och vill vara med mamma eller pappa. Sen är de lite större. Eller mellanstora. Då klänger de inte riktigt så mycket längre. Det är kul att vara med kompisar också, men sen längtar man till mamma och pappa igen. Tänk att få vara barns idoler...För det är en tid då mamma och pappa är bäst i hela världen! Sen blir de tonåringar. Då får man höra : -"måste du vara så piiinsam eller?". De vill helst inte kännas vid att de har föräldrar. Bara om det är frågan om skjuts nånstans, pengar eller nåt gott att äta. Tonåringar klänger inte. De vill vara för sig själva. Det kan gå lång tid emellan varje gång man ens ser dem fast man vistas i samma hus hela dagen. Stänger in sig på rummet, chattar med kompisar, tar cykeln och drar iväg. Bara ibland går det bra att vara med mamma och se ett par filmer. Om man får chips och läsk förstås. Så då inser man att barnen har man mindre och mindre ju längre tiden går. De blir självständiga. Till helgen ska sonen ut och resa ensam. Med buss och tåg. Han klarar det säkert jättebra. Men tänk om han missar tåget...
Äh, det är nog bara jag som tänker på det. Självklart funkar allt som det ska... eller?

Oj vad tiden går. 11 år har bara försvunnit...