En mammas tankar då livet står still

Efter en mysig eftermiddag vid Sundbyholms Slott, matlagning hemma på Junivägen.

En kycklingsallad eftersom Jörgen ska springa Stockholm Halvmarathon dagen efter.

Vi tänker nog ta varsitt glas rött, men väntar, råkar skära mig illa på en kniv.

Det blöder rejält, vågar inte titta för då svimmar jag. Jörgen plåstrar om mig

med Muminplåster och bandage.

Telefonen ringer och plötsligt stannar livet.

Sonen på väg in med ambulans, vet inte om han ska överleva.

På mindre än 1 minut är vi på väg ut genom dörren. Tog det viktigaste som

handväska, telefon och dator. Hoppar i bilen. Klockan är 17:45.

Tankar, ut på E20, shit, det är 23 mil till KSS. En hel evighet.

Vägarbeten och skit samt trafikolycka vid Torshällaviadukten.

Det tar hundra år. Tänker inte. Eller tänker massor. Senaste 15 åren passerar förbi

i minnet. Ringer till en prästkollega och får lite tips och hjälp med telefonnummer direkt till akuten. 

Tror jag är lugn och sansad. Ringer dit och en trevlig sköterska berättar att ambulansen precis 

kommit in. Pappan är också på väg i bil. Sååå mycket trafik....suck...kommer

ju aldrig fram!! Ilska, oro, uppgivenhet. Mitt älskade barn, jag borde

vara där nu, fast man kan ju inte alltid vara i närheten.Vet inte hur jag sorterar tankarna.

Arboga...äntligen motorväg...Örebro...Laxå....

Ingen säger nåt. Men hela vägen mellan Eskilstuna och Skövde

håller han min hand. Min snälla, älskade Jörgen som alltid finns vid min sida.

Som tröstar och är där för mig.

Aldrig har vägen varit så lång. Hamnar bakom en traktor efter Mariestad.

Får ont i magen och mår illa. Fingret värker och blöder fortfarande.

Ringer massa samtal, tror jag sakligt berättar för de jag ringer till vad som hänt.

Äntligen kliver vi in på intensivvårdsavdelningen. Jag fryser och skakar, mår illa

och vill kräkas. Klockan är 20:50, det är fredag kväll.

Vi sitter där en stund, får mackor o kaffe. En sköterska tvättar rent

och tejpar ihop mitt finger. Det är ett djup jack. Hoppas det håller ihop.

Allt verkar lungt och vi åker hem strax innan 23. Pappa stannar kvar,

jag ska byta av honom på morgonen om det behövs.

Kan inte sova, vrider och vänder, undrar om telefonen ska ringa i natt.

Lördag morgon åker Jörgen hem. Allt verkar lungt på KSS, de ska snart

få åka hem.

Då kommer tårarna. Kanske har vi förmågan att stänga av när

kritiska saker händer? För att behålla lugnet och inte flippa ur?

Tack, ni kollegor och vänner som bad för oss.

TACK GODE GUD ATT DET GICK BRA