Elva kvar!

Ibland blir inte livet alls som man tänkt sig. Vi har alla våra drömmar och funderingar,...hur vi vill att vår framtid ska se ut. Redan som barn tänker vi ut att kanske man ska bli brandman, sångerska, läkare eller sitta i kassan på ICA. Jag hade också mina drömmar då jag var barn. I en "MINA VÄNNER-BOK" från 1980 kan jag läsa: när jag blir stor vill jag bli musiker eller typograf. Och...det blev ju faktiskt så efter många varv i huvudet där tankarna gick både åt journalist, frisör, kock och arkitekt.
Jag hade också mina drömmar om hur mitt vuxenliv skulle se ut. Jag ville vara hel och var säkert det i några år innan en del saker gick i kras. Vi är mer eller mindre formbara eller oformbara vilket gör oss sårbara i relationen till andra människor. Det blir inte alltid som man tänkt sig. Vi förändras, och ofta till det bättre eftersom åren går. Behoven ändras också, och kanske nångång efter trettio hittar man den som är JAG. 


Sen började mitt nya liv. Mitt nya liv med den människa som får mig att känna mig hel. Jag borde varit lycklig tidigare i livet också, vilket jag troligtvis har varit, men det som är nuet, där är det en trettioåttaåring i mitt huvud och ingen tjugoåring. Det livet går inte att jämföra, vilket gör att jag i dag kan säga utan dåligt samvete att jag aldrig varit så lycklig som nu.


Livet är fast det börjar nu. Det gör det alltid. Blicka framåt och inte tillbaks. Endast med förståelse, minnen, erfarenheter och lärdom.

Min framtid är du och din framtid är jag.
Omnia vincit amor