Jag tror på Gud

Jag tror på Gud. Jag är kyrkomusiker för att jag tror på Gud.
Jag tror att Gud är kärlek och att Jesus dog för vår skull.


Hela min barndom var präglad av ett sekulariserat samhälle där den kristna var töntig 
och det kristna barnet mobbades. Jag fick "lära" mig alla fördomar mot "dem".
Min familj kände några pingstvänner som vi hälsade på varje år.
De sjöng bordsbön, hade randiga kläder, pappan såg ut som Jesus och mamman hade stripig
hår, knut i nacken och långa kjolar. De bodde ute på landet och hade traktor och utedass. Gamla trämöbler och ingen TV. (detta var i början på 80-talet) 
Slutsats: alla kristna är bohemer. Eller töntar.
Mina föräldrar skickade mig till KYRKSKOLAN (som söndagsskola fast på en tisdag)
för att det skulle vara så. Bara för att det skulle vara så, inte för att lära mig om Gud eller kristen tro.
Konfirmerades gjorde jag - jag ville ju ha presenter! Sen skulle det ju vara så för alla gjorde det. Tradition.
Mamma sydde min fina folkdräkt, för det ska man ha i konfirmationspresent. Konfirmationen är en stor familjefest där fokus kanske ligger mer på att man blir "vuxen" och inte på bekräftelse av dopet.
Många år senare hittade jag Gud igen, efter att ha irrat runt och letat. Det är många människor som ständigt söker, men vad söker vi efter? Meningen med livet? Kanske hela existensen?


Jag tror att Gud ständigt är med mig. Han överger mig aldrig.
Gud vakar över mig och vill mig väl.

Du som ville mitt liv
och har skapat mig efter din vilja,
allt i mig känner du och omsluter med ömhet,
det svaga likaväl som det starka,
det sjuka likaväl som det friska.
Därför överlämnar jag mig åt dig
utan fruktan och förbehåll.
Fyll mig med ditt goda,
så att jag blir till välsignelse.
Jag prisar din vishet,
du som tar till dig det svaga och skadade
och lägger din skatt i bräckliga lerkärl.