ADOPTERAD (6)

Stor flygplats innebär inte alltid känslan av kaos. Vi dök rakt in i ordningssamhälle nummer ett. Rent, snyggt, ordentligt överallt. Vi fick väskorna rätt snabbt och gick direkt till disken för uthyrning av mobiltelefoner. Korea har inget GSM system, och på den tiden hade man ju inte telefoner med trippelband (vilket skulle förmodligen fungera där i dag) så på flera ställen på flygplatsen kunde man hyra telefon för ca 60 kr/vecka. Då detta var fixat var det att ringa till Mijin och tala om att vi landat.

Koreanska skyltar överallt, men till slut hittade vi hållplatsen där bussen till Gumi skulle avgå. Jag minns illamåendet som sköljde över mig då jag satt på min resväska, benen värkte efter den långa resan, trots stödstrumpor. Detta hemska illamåendet som skulle förfölja mig resten av resan där dofter som sesamolja och kokt ris fick magen att vända sig, och än i dag kan de vara besvärande.

Vissa främmande dofter svepte förbi, och jag vet jag tyckte några av dem var bekanta, så någonstans i minnet finns det väl kvar.

Busschaffören tittade undrande på mig då jag förklarade på engelska vart vi skulle. Han svarade nått på koreanska, och jag vet än i dag inte om han tog rätt betalt för resan.

Fem timmar på buss. Ganska tråkigt då det var 5 fils motorväg hela vägen, men vi passerade byar, skyskrapor, berg, natur och mycket annat under resans gång. Tittade ut, och såg nått som ibland påminde om Norge, ibland Frankrike eller nått annat sydeuropeiskt land. Jag förundrades över att vara född där utan att veta nånting om hur folket skulle vara, maten de åt, heminredningen medmera. Jag hade ju läst en del, men man kan aldrig föreställa sig hur det är innan man är på plats.

Jag förblev tyst hela resan. Det var inte läge att säga nåt, jag ville vara ifred med mina tankar. Jag visste ju att jag skulle besöka barnhemmet där jag bott. Kanske jag skulle få reda på nåt jag inte visste innan?