En dag i sänder

Jag tänker inte så jättemycket framåt. Eller jo, på ett sätt.

Har ju lite planering, lite saker att faktiskt se fram emot också.

Måste ta en dag i sänder. Allt blir ju inte som planerat.

Som i morse, då jag kom till jobbet och hade förberett lite saker

inför adventssamlingarna vi skulle haft med skolan, fast

rektorn hade ringt tidigt i morse till C-G och ställt in.

Kalla fötter....Jag vet inte vad jag ska känna mer än ledsamhet.

Ledsamhet över att vi som svenskar med vår tro och tradition inte kan/vågar

stå upp för det vi tror, eller det som vi i vårt land har haft som tro och

värdegrund de senaste 1000 åren.

Jag ser mig själv som liberal, jag säger inte att den kristna tron är 

den enda rätta bara för den är det för mig.

Så mycket annat finns som övergår mänskligt förstånd.

Jag har goda vänner som är Jehovas Vittnen, muslimer, buddister,

agnostiker eller ateister. Var och en får tro och tolka som man vill.

Min mamma, tex är agnosiker. Men hon är också världens

 snällaste och hjälpsammaste. FAST hon inte har en kristen tro.

Likaså mina vänner som är Jehovas Vittnen.

MEN...

jag tycker det är viktigt att vi ger våra barn en inblick i vad

som faktiskt är vår tro och tradition i Sverige, sen är det upp

till dem att ta ställning till vad de vill tro på. Men hur ska 

de kunna göra det om de inget får veta eller erfara?

Ska vi skippa det kristna sk "tramset", tänk då på vad

det får för konsekvenser?Inte minst kommersiellt....

INGA julklappar, INGET jullov eller ledighet,

INGEN julmiddag med familjen samlad,

INGA tomtar, julstjärnor och annat "juligt trams"

INGEN glögg, pepparkakor och annat mys...

Jag har träffat barn som inte ens vet varför vi firar jul.

De tror det är jultomtens födelsedag.

Så lär barnen det grundläggande i kristen tro

(allmännbildning, anser jag) och låt de sen själva ta

ställning till vad de vill tro och tycka.

Jag undrar just hur min jul ska bli i år.

En jul utan Philip. Den första julen av många.

Jag vet inte hur den kommer bli, fast jag nu tänker 

att jag vill göra den så bra som möjligt för de

5 barnen som finns kvar.

Jag sitter på ett livstidsstraff. Känner paniken stiger

när jag tänker på det.

Jag vet att Philip hade en tro, vi pratade mycket om det

ända sen han var liten. Jag minns han ritade en teckning till

Mats Löwing som jag tror han använde sen i konfirmandundervisningen.

Den var ett självporträtt. Men en liten figur i bröstet.

Philip sa såhär:

Det här är jag. Och där, inuti mig, i mitt hjärta,

där bor Gud.

Han var 7 år gammal då.....

Han sa också ungefär vid samma ålder:

Mamma,....ibland kan jag höra änglarna viskar..

Utan min tro skulle jag inte överleva en sekund.

Jag har fått frågan många gånger nu:

Men är du inte arg på Gud? Arg för att han inte ingrep?

Men om Gud skulle ingripa varje gång vi klantar oss eller så,

då vore vi robotar och inte egna, tänkande varelser med en

 fri vilja som vi faktiskt ändå har. Det är inte Gud eller nån annan

högre makt som skapar elände i världen, det är vi människor,

just för att vi har fri vilja.

Så jag är inte arg på Gud. Jag är arg på alla omständigheter 

som gjort att det gick så alldeles galet.

Det måste jag bearbeta och lära mig leva med.

Såret blöder, jag reser mig igen fast det gör så ont.

Har inget val. Jag är glad för varje dag jag orkar.

Gullungarna julen 2006