En evighet eller också inte

I dag är det 3 månader sen du lämnade oss.

Trodde jag att jag skulle överleva den här tiden?

Kanske, kanske inte. Känns periodvis som om sorgen ska äta upp

mig inifrån. Det är svårt att andas och det känns som en instänghet

i mig själv, i min själ, i mitt hjärta.

Jag ser på Facebook dina kompisar som nu börjat fylla 15 år.

om 29 dagar skulle du också fylla 15....

Varje år kommer jag i min fantasi se dig förändras, bli vuxen som dem.

Jag har hittat en och annan vuxen, nån skådis osv som ser ut som du

skulle kunna se ut som 30-åring, kanske som 50- åring. Det finns i

min tanke, jag kommer ju aldrig få veta.

Jag lyssnade på Lars Weiss i morse, intressant hur han upplevt sin sorg.

Om hur man bearbetar vid att skriva. Tänka och skriva.

Om att ingen som inte varit med om det nånsin kan förstå.

Andra som jag pratat med och läst om, kan inte ens sörja sina

föräldrar, vänner eller ens make/maka ibland, för de har redan sörjt den

största sorgen av dem alla. Och då finns inte längre den sortens sorg kvar.

Visst, det låter grymt, men jag förstår dem. Sanningen ser ut så.

I det här som numera varit mitt liv i 3 månader finns det goda saker.

Som i dag hade vi kördag med Corazon. Roligt och trevligt var det.

Eller att bada jacuzzi och äta en god middag med maken.

Ingen träning blev det i dag. Hann inte, men i morgon får det bli av.

Längtar efter att röra på mig efter en heldag på pallen;-)

Sorgen och glädjen de vandra tillsamman,
medgång och motgång här tätt följas åt.

Lillebror och Storebror <3