Ibland är livet som vinden.
Det vänder hit och dit hursom det vill.
Och aldrig har mitt liv haft såna kontraster som
under dessa 5 månader. Ena stunden glädje och skratt,
nästa sekund förtvivlan och sorg. Hela tiden upp och ner,
jag märker att jag själv inte alltid kan styra
över hur det vänder.
Jag har spelat och sjungit på endel begravningar senaste
månaderna. Jag gjorde det i går. Där kan jag gömma mig bakom
min proffesion. Det känns tryggt. Inga risker alltså
för att få ett utbrott eller sammanbrott.
Jag gör mitt jobb, jag gör det för DEM.
För att deras sista avsked av en när och kär ska
bli så bra som möjligt. Det jag gör kommer
från djupet av mitt hjärta och själ.
Jag har själv varit en av dem.
Men på jobbet , på fiket, i affären eller hemma vid
matbordet. Det är då det kommer. Oftast utan förvarning.
I dag har varit en sån dag. Och jag har varit arg på allt och alla.
Jag tycker inte om att vara arg. Sen inser jag att det är förtvivlan
som gör mig arg. Maktlösheten över att inte kunna få som jag vill.
Jag vill ha min Philip tillbaks. Och det går inte.
Jag blir trött på mig själv att klaga och oroa mig över
patetiska saker. För nåt av det viktigaste försvann.
Jag undrar vad jag egentligen vill med mitt liv.
Föreläsa, skriva en bok, studera teologi.
Jag vet inte.
ONLY GOD KNOWS
AND HE WILL SHOW ME THE WAY
 |
| Och vad är det viktigaste? Jo...familjen <3 |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar