Ibland kommer ledsna dagar

I dag är det sex månader sen begravningen.

   En sån dag jag haft ont i  magen i förväg, 

oviss om hur det ska kännas, 

hur jag kommer reagera osv.

Var orolig i morse efter Jörgen åkt.

Ångest, panik, oro....

Långa 2 timmar innan dagen började för de yngre i familjen.

Då brukar det gå bra. Hinner inte tänka då.

Hursom hade jag en trevlig lunch i dag m Jessica i Stockholm.

Skönt att prata om annat. Tänka på annat.

Så på tåget hem kom paniken tillbaks.

Mådde illa, pulsen steg och kände mig yr.

Så kändes allt bättre igen då jag kom till jobbet och fick

sjunga. Samtidigt som jag tar på mig masken.
Kliver in i min yrkesroll och det är inte så svårt.
Jag gjorde ju det på begravningen. (Kanske har jag aldrig sjungit så bra)
Och jag ska vara en proffsig körledare. De förtjänar det.
 Körövningen gör mig gott.

Samtidigt som jag funderar på hur jag ska orka.

Orka med ett helt liv med vetskapen om att Philip inte finns.

Och mörkret hotar med att förtära mig inifrån tills inget är kvar.

Jag orkar inte men jag måste.

Livet är glädje och sorg. 

Det är att vara människa.
Och mitt hjärta och min själ kommer aldrig sluta sörja eller gråta.
Det är bara olika nyanser av det hela....