Mitt liv räcker inte till

Dagarna flyr förbi, schemat är pressat fast det ändå bara är de vanliga sakerna som sker.

Jörgen jobbar sent denna veckan och Thea & Adrian är inte hemma.

(jag trivs ju som sagt bäst när alla är hemma...)

Alla grupper har dragit igång och det känns jättekul!

Wilma är numera konfirmand (usch vad tiden går fort...)

Vi förbereder oss för september månads happenings:

konfaresa till Bodaborg

Ekumenisk dag med Corazon & Tomas Gospel

körresa till Internationella Soulchildren Festivalen i Oslo

Och jag har kommit igång igen med träningen på Friskis!

Tyvärr är foten fortfarande kapputt efter det lilla missödet på semestern

men IKEA-lådan...:-/ Så jag överväger fortfarande om jag ska starta eller

inte på halvmarathon nästa helg, har ju lixom inte kunnat träna så mycket...

Och det roligaste nöjet just nu är att ju såklart att åka motorcykel:-)

Drygt 120 mil har det blivit på 13 dagar och på fredag är det dax för

100 mils service. Sjukt nöjd med hojen som är lättkörd, lätt att manövrera o

baxa runt på parkeringar osv, den är hysteriskt snabb, så jag har fått

lära mig att minsta lilla rörelse på gasen så sticker den iväg...

Maken o jag har haft några härliga turer, bäst att passa på medan

vädret är schysst!

Det närmar sig årsdagen och jag jobbar på föreläsningsstolpar jag

ska använda mig av vid föreläsningar om TRO & SORG.

Det känns viktigt att berätta min historia, och jag ska träffa

Tomas Sjödin, vilket jag är glad för. Även om hans historia

inte ser ut som min, så lever han också i sorgen och med tron.

Jag börjar känna nån oro, tappat matlusten osv, men jag tror det 

beror på att det snart är oktober igen. Och boken ska ta sin form.

Jag har en uppgift och den ska jag fullfölja.

Och Philip är med mig hela vägen <3

Jag kan hjälpa andra människor i sorg, och det känns jätteviktigt.

Jag om någon kanske kan förstå HUR man KANSKE kan

trösta, hjälpa osv....

Hela tiden river jag upp mitt sår. Ibland gör det jätteont, ibland inte.

Det bara blöder.

Visst, jag kunde välja att INTE tro på Gud, men vad har jag att förlora på

att faktiskt göra det? Jag lever, jag är, jag vill göra bra saker

och finnas till för andra som också sörjer.....

Och mitt i detta inre kaos som jag hela tiden balanserar mellan

himmel och helvete så kan jag inte låta bli att lägga upp en bild

på nåt jag gläds otroligt mycket åt: