Ibland kommer det så nära. Jag satt och letade igenom gamla papper på jakt efter en teckning.
Och där låg den. Pärmen, boken, teckningarna, korten och breven. Jag har inte tittat på dom på mer än 3 år. En liten röd bok med hälsningar. Teckningar från ungdomarna i Falköping.
Och hela tiden känslan av det som är definitivt. Han kommer inte tillbaka.
Samma känsla jag får på jobbet, när jag då och då ska spela och sjunga psalmen
"Jag tror på en Gud som är helig och varm".
En av mina favoriter, den säger så mycket. Det var därför vi valde den till begravningen.
Men också en smärta över det som inte blev - en framtid för Philip.
I dag är det ytterligare 18-års dag för 2 av Philips kompisar.
En ny påminnelse om att tiden går - livet går vidare.
Om 12 dagar är det Philip´s dag....
Jag tillåter mig en stund att finnas i känslan av bottenlös sorg,
smärta och ångest. För att sen gå vidare med de meningsfulla saker jag ska
fylla dagen med.
Ta hand om varandra!
 |
| Åter igen, tack Elli och Jonas, Marianne och Åsa. Ni har för alltid en extra stor plats i mitt hjärta |
ååå, ibland måste man trilla ner i hålet och övermannas av känslan och insikten att det faktiskt har hänt...
SvaraRaderaSen, som du säger, så driver man livet vidare igen.
Stor kram
Du vet ju hur det är...men man orkar konstigt nog.. Stor kram till dig också :-)
Radera