I morgon är det 1 september. Första dagen av hösten.
Sommaren hänger fortfarande kvar, men morgnarna är
kyligare och luften hög. Dagg i gräset och imma på bilen.
Äpplen mognar i trädgården. Snart blir löven gula och faller av.
Hösten är tung. Det sitter i kroppen.
Energin finns inte, jag känner mig likgiltig till saker som
annars är viktigt. Ont här, ont där....
vaknar kallsvettig varje natt. Ångest.
Kan inte somna igen.
Alla hemska minnen sen höstnatten för snart 3 år sen.
Oron jag känner när jag vaknar och klockan passerar 03,
den tiden då det ringde på dörren....
Det kommer gå bra denna hösten också.
Det kommer bli oktober.
Jag kommer jobba den dagen i år, det är en måndag.
Undrar hur det blir just den dagen i år.
Den tredje. Och Philip skulle varit 17 år och 2 dagar gammal.
Skulle gått andra året på gymnasiet.
Vi har gympa den dagen. Värsta datumen EVER. I programmet finns
Philip´s låt med: "What a wonderful world".
Jag kommer tänka på honom då <3
En sorg så stor som ingen kan mäta
en oändlig bottenlös tomhet
den går inte att fylla, för vad skulle jag fylla den med?
En kärlek så oändlig som räcker bortom alla gränser
du är lång borta men ändå nära
Jag hör din röst i allt jag gör
du säger:
Mamma.. ge inte upp!
Jag tänker på tomrummet
och fyller den med kärleken från dig
Och den finns där
så jag orkar leva
Minnen, nuet, framtiden
och jag måste acceptera att livet är ett mysterium
Det gör ont. Sorg gör ont.
Det är det att vara människa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar