Adoption, bra eller dåligt?

Detta kan vara ett känsligt och hett inlägg, möjligen provoserande, men tyck gärna! Jag funderar mycket kring detta ämne. Och inser att det inte är alldeles enkelt då jag har både för och emot i mig. Adoption alltså. Självklart förstår jag de människor som så gärna vill ha barn men inte kan få biologiska. Ett av de paren var ju mina föräldrar. Jag kan endast tala ut ifrån egen erfarenhet. Hur det är att vara adoptivbarn och växa upp i Norden. Kanske hade det varit enklare om jag varit från Polen, Ryssland eller nåt annat land där man inte ser det utanpå. Men kan också tro att även barn från dessa länder kan känna samma rotlöshet som jag. Och den ständiga frågan: VARFÖR? Jag vet att i dag så vill de inte adopetera bort koreanska barn utan att ha namn på någon biologisk anhörig. I dag reser föräldrarna och hämtar sitt barn, lever och ser kulturen medmera, samlar minnen till sitt barn att ta fram senare i livet. De har gjort en del av "resan" tillsammans. Så var det inte för mig. Jag kom ensam med eskort, mor och far hämtade upp mig på Fornebu flygplats i Oslo. Med mig kom ett paket innhållande en uppsättning kläder och ett par koreanska gummiskor. Det var allt som fanns av mina 5,5 första levnadsmånader. Jag har varit arg, och arg och arg. Arg för att "någon" tog ifrån mig mina rötter. Att "någon" satt mig i en annorlunda livssituation, en miljö som inte var min, men mina föräldrar som inte var mina föräldrar. Alltså, det är de, men inte biologiska. Och då kan man också fundera på (jag vet att forskare har rotat i det) hur mycket av vårt liv påverkas av miljö och hur mycket är genetiskt ärftligt? Frågor som vi antagligen aldrig får svar på. Jag kan ibland fundera på varför jag utsattes i skolan. För att jag var annorlunda? Hade jag konstiga kläder? Eller var det för att jag hörde inte hemma. Just det, hörde inte hemma. Numera hör jag hemma här jag bor, men ändå inte. En del av mig hör hemma i Norge där jag växte upp, den delen finns ju. Jag minns, har foton, minnen medmera. Den delen av mig som hör hemma i Korea är ju tom. Finns inte. Minns inte. 

Som jag skrivit tidigare är detta nåt jag har lärt mig leva med, även om jag funderar mycket på det. Så...vad tycker ni? Bra eller dåligt med adoption?