Var är du???

Åter igen om adoption. Jag gillar ju musikaler, men den scenen som satt sig fast i mig, jag ryser när jag tänker på den, är ur Miss Saigon när Kim låter Chris ta med sig deras barn för att det ska få ett bättre liv i USA med Chris och hans nya fru. Tänker på min mamma som lämnade bort mig. Undrar vad hon tänkte och kände? Hon visste ju att vi aldrig skulle ses mer. Vad ska till för att en mamma kan lämna bort sitt barn? Många gånger har jag varit arg på henne. VARFÖR? Älskade hon mig inte? Ville hon inte ha mig, eller kunde hon inte? Många frågor - inga svar. HUR kan man lämna bort sitt barn? Hon vet ju inte ens om jag lever? Sen gör det mig ont att leva med vetskapen om att hon antagligen har tänkt på mig varje dag. Varje dag i snart 37 år. Hur skulle det kännas att träffa henne? Konstigt för mig och bra för henne? Jag vet inte..Läskig tanke att människor jag är biologiskt och genetiskt släkt med är främmande för mig. Känner dem inte och de inte mig. Dessutom har jag växt upp i en annan kultur långt bort från deras vardag. Detta märkte jag om inte annat av då jag var där, hur annorlunda allt är. Fast jag såg ut som dem. Kluvet. Klurigt..

Jag har aldrig glömt vem jag var
jag har bara låtit det sova
kanske hade jag inget val
bara viljan att finnas kvar

Jag vill känna att jag lever
för att jag är jag
Kunna vara stark och fri
se hur natten går mot dag
Jag är här och mitt liv är bara mitt
Och den himmel jag trodde fanns
ska jag ana där någonstans