Det är svårt att vara som jag

Iallafall ibland. Att vara svensk/norsk/adopterad är inte alldeles enkelt. Människor har tyvärr fortfarande väldigt mycke fördomar mot såna som jag. Var inom en offentlig instans för ett tag sen där jag förväntade mig att bli bemött med: -"hej, vad kan jag hjälpa dig med?" eller nåt vanligt-trevligt-typiskt-svenskt i den stilen. Istället bligar damen på mig misstänksamt innan hon säger på engelska: -"förstår du svenska eller behöver du en tolk?".
Den här händelsen är tyvärr vanligare än vad man tror. Fast jag har vant mig efter 37 år. Att ständigt på frågor om mitt ursprung. Och det är inte när mina vänner frågar jag blir arg. Det är när främmande människor ställer högst personliga frågor. Vad skulle de tro om mig om jag börja ställa likvärdiga frågor? T e x: -" Lever dina föräldrar och vart bor de? Är de skilda kanske? Var de snälla mot dig då du var barn?Förresten...är du gift och är din make/maka svensk? En annan fråga kan vara: -"oj, vad du är duktig på att tala svenska då!". MEN VAD TROR DOM ELLER?????? (har ifs bott i Tidaholm många år, kanske tidaholmskan inte är jämförbar med svenskan, men jag jobbar på det. Att bli av med den dialekten, alltså...*ler*)
Fy tusan!!!!! Detta utsätts jag för då och då i vardagen. Nyfikna människor som beter sig på ett oförskämt sätt. Och det finns inga ursäkter! Inte för mig. Det handlar om sunt förnuft vad man frågar främlingar om.
Jag känner mig så fruktansvärt utsatt i Sverige. Utsatt för jag är i minoritet där jag alltid blir bedömd utifrån etniskt ursprung. Även barnen, tyvärr, blir också ibland utsatta. Och jag skulle aldrig kunna bo i Korea. Jag hör inte hemma där, allt är främmande och jag är inte som dem. Var är jag då? Jo, i ett ingenmansland, svävande nånstans utan att hitta fotfäste. För jag hör inte hemma nånstans. Kanske är jag lite hemma på Strømmen där jag växte upp. Lite hemma i Tidaholm där jag bodde 14 år. Lite hemma här i Falköping där jag har min familj, vänner, jobb och hus.


Jag trivs i Los Angeles. Där finns människor från hela världen. De flesta invånarna där är som jag. Invandrare. Där finns ingen som ifrågasätter eller bryr sig om vilken hudfärg man har. Kvinnan i kassan på Albertsons är från Fillipinerna och ler mot mig och säger: -" Heye, how are you? I´m just curious, but are you from China?". Hon ler fortfarande mot mig. Ingen misstänksamhet, bara en annan sorts nyfikenhet än den jag är van vid. Jag berättar vart jag kommer ifrån och att jag bor i Sverige. Hon ler igen och säger att hon varit i Korea. Så önskar hon mig en bra dag. Och jag går därifrån utan att känna obehag TROTS att en främmande har frågat. 


Jag tror det handlar om attityd och misstänksamhet. Iallafall har jag fått frågan 1 000 ggr i USA vart jag kommer ifrån. Och det gör mig inget att berätta det. På nåt sätt känns det befriande istället. Också för att jag vet att de har det som jag. Främlingar men ändå inte.


Kanske är jag hemma lite varstans. Men "Mitt-må-gott-i-mig-sjäv-för-den-jag-är" hör hemma där. I södra California.