måndag 5 december 2011

ADOPTERAD (5)


Tidig morgon på Landvetter. Soluppgång, molnfritt och en ljummen vind svepte fram. Jag hade kollat resväskan säkert hundra gånger. Allt fanns där; pass, dollar, kamera, videokamera, kläder, presenter, böcker och allt annat man brukar ha med sig.  Vi hade laddat med våra sedvanliga äggmackor. Polarbröd med stekt ägg. Colaflaska. På den tiden fick man ju ta med flytande igenom säkerhetskontrollen. Äggmackorna och Colan förtärde vi sittande i fönstret mot landningsbanan. Jag var inte vidare kontaktbar, ville helst inte prata utan satt mest och funderade. Undrade hur det skulle kännas att vara där. Orolig för att vara borta från barnen så länge som 23 dagar. Första flyget tog oss till Amsterdam. Ett par timmar gick vi runt där i väntan på att få åka vidare mot Incheon.
SEOUL by NIGHT
Vid gaten var det mest koreaner. Buisnessmänniskor såklart. Eller, det var bara koreaner överallt. Deras röster surrade runt mig likt bi runt sin kupa. Vart jag än vände mig såg jag koreaner. Alla såg likadana ut, fast några var korta, andra långa. Där fanns gamla och unga. Men just då, för mig, såg alla likadana ut. Det kändes som de var ett överhängande hot. De var monster som skulle ta mig, kasta sig över mig och äta upp mig. Jag grät och jag skrek. Skakade och drabbades av panikångest. "Jag vill hem, jag kan inte åka!! Hör vad jag säger!". Min  dåvarande make förstod inte. Hur skulle han kunna det? För honom var ju detta ett äventyr som för mig utvecklade sig till att bli en mardröm. Ett självplågeri. Jag minns jag fick en Twix och nåt att dricka. Få inte panik utan andas. Och det gick bra. Jag klarade av att kliva på flyget, satte mig ner och hamnade bredvid en korean. Hon var i 45-årsåldern.  Jag vet jag tittade en del på henne. Ville väl veta om hennes beteende var annorlunda än mitt nordiska. Tänkte att det måste ju synas att hon är från en annan kultur än mig. Undrade om hon hade samma sorts smink som jag. Jag kunde inte sova, huvudet var fullt av tusen tankar. Bilder från min barndom spelades upp som en snabbspolad film. Samtidigt var jag tom inombords, tror inte jag kände nånting. Ingen rädsla eller oro, ingen nyfikenhet. Tomt.
Försökte iallfall blunda lite, åt lite, drack vin, såg på film fast jag minns inte vad den handlade om. Jag var inne i mitt huvud, i mina tankar. Jag ville fly men ändå inte. Enda gången jag kände nån sorts förväntan, var då piloten berättade att vi flög in över Kina. Solen gick upp till en dag på andra sidan av jorden. Det var molnfritt och vackert.
Klockan var 9.30 lokal tid. Jag kände doften av varm asfalt då dörren öppnades och jag klev ut. 15 trappsteg ner och jag stod på koreansk mark. Det var 31 år, en månad och 14 dagar sen jag lämnade landet.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar