Jag var alltid nyfiken på Korea. Funderade på hur det skulle kännas att vara där. Då jag växte upp var det närmast en omöjlighet att kunna ta sig dit, det var inte som i dag med flygresor världen runt för några tusenlappar. Mina föräldrar var med i koreaföreningen där vi träffade andra adoptivbarn och deras familjer. Några av dem fick resa iväg, några visste till och med namnen på sina biologiska föräldrar. Jag var avundsjuk på dem.
 |
| Här började mitt liv (iallafall från den dagen det finns dokumenation om mig) juldagen 1973 |
Eftersom jag jobbar inom Svenska kyrkan fick jag möjlighet att åka till Taizé, ett pilgrimssamlingsställe, ekumenisk som finns i Frankrike i närheten av Cluny. Vid nått av måltiderna där råkade jag träffa på en koreansk nunna, Sr Catharina, som studerade i Rom. Vi bytte mailadresser och under drygt ett år mailade vi. Året efter, juli 2004, reste hon hem till Korea, och då kom frågan; vill ni komma och hälsa på? I och med den frågan insåg jag att det plötsligt skulle vara möjligt för mig att få komma till det land där jag föddes, men inte hade någon som helst anknytning till mer än genetisk/biologisk. Ett månader långt bearbetningsprojekt startade. Jag tror att jag var ganska frånvarande under det följande året, fast i mina egna tankar, drömmar och fantasier. Jag gick igenom hela barndomen, tog tag i och analyserade smådetaljer, känslor och beteendemönster. Men den största frågan skulle jag ändå inte få svar på; Varför? Vem var hon som lämnade bort mig? Ja, jag säger hon, för min biologiska pappa har aldrig haft någon central roll i mina tankar. Han finns där som nån biperson, spelar en roll där han liksom dyker upp under några minuter i filmen som blev mitt liv. Är mina barn lika nån jag aldrig sett? Hur kan hon leva med ovissheten vad det blev av mig? Eftersom jag själv har barn, kan jag nu förstå att hon säkert har tänkt på mig varje dag i 37 år. Vad krävs för att man ska lämna bort sitt barn? Har man inget val eller väljer man den "enkla" vägen som det säkert var i ett konservativt samhälle där man t ex inte blev accepterad som ensam mamma. Hade hon många barn och inte kunde ta hand om mig? Troligen var hon ganska ung och ensam. Varför det är den bild jag har av henne återkommer jag till senare.
(fortsättning följer...)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar