Det är så tyst

Sitter hemma i soffan. Det är så tyst. Men det är skönt. Orkar inte ha en massa

ljud omkring mig. Jag är trött. Trött efter två jobbiga dagar i Falköping.

Varit på möten där jag innan har haft så ont i magen. Och det känns befriande

efteråt och klumpen försvinner. Men då blir jag trött.

I går innan jag åkte hem var jag nere och tände ljus.

Det var ingen där. I måndags tyckte jag platsen var

obehaglig när jag tänkte på den. Visste inte ens om jag ville dit.

Sen var jag där två gånger i onsdags. 

Och i går när jag kom dit på eftermiddagen var det ingen där.

Och det var inte alls obehagligt att sitta där en stund ensam.

Det var skönt. Bara alla ljus, blommor och jag.

Och Philip. Min älskade unge.

Jag reser mig igen. Hela tiden när jag faller ner i det stora

mörkret, reser jag mig igen. Jag tillåter mig inte att stanna där.

Bara för en stund när det gör som mest ont.

Det får inte ta flera år att komma tillbaks till livet igen.

Då missar jag ju Albins barndom, Wilmas tonårstid och

Oscar hinner bli vuxen utan att jag ens märkt det.

Det växlar. Växlar mellan bottenlös förtvivlan och sorg

till tanken på ljusa minnen, tacksamhet och ödmjukhet inför livet

och alla jag faktiskt HAR i min närhet. För livet är så skört.

Ett ögonblicks verk, ett infall i förtvivlan,

oåterkalleligt. Och det får vi leva med vi som är kvar.

En ängel flög förbi mot himmelen så fri

men han lämnade sitt leende på vår jord