Faller in i nåt sorts mörker. Går in i mig själv.
Ska ändå tvinga mig träffa folk i dag. Om jag orkar.
Undrar om jag orkar med mig själv.
I går bröt sexåringen ihop och med ansiktet dolt
i händerna sa han:
"Hur ska jag nånsin bli glad igen när Philip är borta?"
Om och om igen sa han det.
Och jag har frågat mig tusen gånger i natt
"Hur ska jag orka ta hand om mig själv och
barnens sorg??"
Visst...gå till kuratorn. Kan säkert vara skönt även
för en sexåring att få prata om sina tankar med nån
utomstående. Men en mammas kärlek och omsorg
är det endast jag som kan ge.
Så HUR SKA JAG ORKA?
Kämpar varje dag med att hålla mig själv över vattenytan.
Gode Gud, ge mig den kraft jag behöver.....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar