onsdag 24 oktober 2012

Så gott men ändå så ont

Dagen började tidigt hemma hos mig.
Måndag och tisdag har jag varit uppe och följt småkillarna
till fritids. I dag orkade jag inte, så Jörgen tog med dom innan han
åkte till jobbet. Hämtade Jonas vid kyrkan och åkte till skolan för Albins
utvecklingssamtal. Och vad sa fröken om Albin?
Snäll, omtänksam, rolig, smart, generös och en god vän.
(låter väl bekant för er som kände storebror....)

9:45 åkte vi ner mot Falköping. Wilma med mig i lilla Golfen,
de andra i Jonas bil. Vi hann precis hem till Jonas så han och
Oscar fick byta om innan vi åkte till Kyrkerör. Kamilla kom också med oss.
Det blev en tung, men fin stund i aulan. Skönt att få träffa alla kompisarna,
kramas och gråta. Isabelle spelade stilla pianomusik, rektorn och
Jonas Hagström pratade. Kondoleansboken är full av fina minnesord,
hann inte läsa alla, fler ska visst skriva i den innan vi får hem den.

Vi tittade på målningen Philip gjort i upphållsrummet.
(som han sa i fredags att han inte var riktigt nöjd med, det var
nåt med skuggningen osv) Han var ju så glad för att han skulle
få måla flera rum på skolan.

Vi tände ljus på olycksplatsen. Det var många samlade där.
Middagen intogs på Marco Polo och några av Oscars kompisar 
var med. Efteråt åkte farfar hem till Tidaholm.
Jag var förbi olycksplatsen lite senare, fortfarande massa
ungdomar, de hade tänt alla ljus som slocknat och hela tiden
kom fler med nya blommor och ljus.

Kvällen har jag tillbringat med Jonas & Caroline.
Caroline och jag har varit ute på promenad i regnet.
Jag var egentligen jättetrött, men det var så skönt att komma
ut lite.

Det har varit en jobbig dag med mycket tårar.
Kommer det någonsin gå över???
För saknaden finns alltid kvar.
Jag kan inte krama dig, min älskade unge..
men jag har kramat dina syskon. Om och om igen.
Och dina vänner.
Det kändes gott.


2 kommentarer:

  1. hej! min storebror dog för lite mer än tre år sen, min pappa och hans mamma var helt förkrossade, jag var rädd för att jag inte skulle få behålla min pappa för han var så ledsen hela tiden, men med tiden blir det bättre, det är fortfarande svårt och man fäller många tårar, men det är lättare att minnas det bra, min bror valde att gå samma väg som din son, och jag beklagar innerligt, jag är lika gammal som han och har fått höra mycket gott om han, jag gråter när jag läser dina texter, för jag känner igen mig själv och jag känner igen min pappa, jag vill säga att du är otroligt stark, även fast jag inte känner dig så vet jag att du kommer klara detta, du har 3 andra fina barn som behöver sin mamma, med tiden kommer det vara lättare att tänka på han och minnas de bra minnena men det kommer fortfarande göra ont, ständigt är det saker som påminner om han, en del slänger bort allt, andra sparar allt, han kommer alltid vara en del av dig, han kommer alltid finnas ditt hjärta. jag har fällt många tårar medan jag skrev detta, för jag tycker du är stark, du vågar stå upp för vad du känner, du är en jag verkligen kan se upp till. sänder varma tankar till dig och din familj, kram.

    SvaraRadera