5 veckor har gått

5 veckor av mitt nya liv som inte alls är som jag vill ha det.

Jag försöker få vardagen att funka, vilket jag tror går rätt så bra.

Jag går till jobbet några timmar varje dag, tränar på Friskis,

lagar mat, ser på TV och det där vanliga man lixom gör...

Är så glad för att Oscar kommit igång i skolan igen och att

det verkar gå bra.

Albin och jag hade ett bra samtal på BUP i tisdags

där han fick chansen att sätta ord på och prata om sin sorg.

Och om sina tankar och oro kring det han är för liten att förstå.

Tänk om mamma också försvinner?

Tänk om allt var mitt fel?

Så det var en betydligt gladare sexåring som återvände till skolan

den dagen, efter 1 veckas vilolös vandring på skolgården och ett

närmast apatiskt sätt att vara, började Albin leka och skratta igen.

Tack, BUP!

Han har inte gråtit sen i måndags, inte haft några vredesutbrott

och verkar lugnare. Hoppas det håller i sig.

Jag har hela veckan dragits med panikångest som kommer och går.

I natt var första natten sen i lördags som jag (även om jag vaknade)

inte hade ångest och svårt att andas.

Jag tvingade mig själv att gå till gymet i går, trodde innan att jag 

inte skulle orka, men det blev 40 min konditionsträning och

30 min gym.

Jag har tränat mig ner till ett BMI på 21,7 och är ganska nöjd

med att kläder i strl 36 sitter bra.

Tror det är ett sätt för mig i sorgeprocessen också, att ta 

hand om mig själv istället för tvärtom. Jag är noga med

vad jag äter, stoppar inte i mig kakor, godis och läsk

samt ser till att träna det jag orkar.

Träningen ger en form av välbefinnande som på nåt

sätt bryter ner maktlösheten man känner i djup sorg.

Jag måste vara frisk och stark för barnens skull

och för Jörgens skull. Barnen ska inte skämmas för mig

och Jörgen ska inte ha en fru som ser 10 år äldre ut..

Sorgen har så många färger och kontraster.

Tänk dig, att ditt barn försvinner. Kanske man

inte ens kan tänka den tankten utan att gå sönder inombords.

Man tror inte man ska överleva en minut.

HUR ska livet kunna gå vidare?

Men det gör det. På ett eller annat sätt.

Nu har det gått 35 dagar. Jag har överlevt.

Vissa dagar är gråsvarta med stänk av rött och rosa.

Vissa stunder är gula och oranga och jag ser att jag,

trots sorgen kan glädjas åt saker.

Julen kommer bli tung, ändå kan jag glädjas åt att

fixa julklappar, kanske köpa en ny adventsstjärna.

Får ta en dag i taget, sörja när jag behöver det,

vara glad när jag behöver det.

Livet har också många färger och kontraster.