tisdag 27 november 2012

Att leva med sorg

Jag har mist flera nära och kära. Inte alla har varit jättegamla.
Men tiden läker såren. Eller?
Förutom om man mist sitt barn. Då läker inte tiden såren.
ALDRIG
Man kan inte jämföra det med att mista sin livskamrat eller en förälder.
Såklart har den sorgen sin plats också.

Det känns inte så upplyftande att veta det, jag har läst många artiklar,
studier m m, och alla har samma slutresultat:
Förlorar du ditt barn kommer du aldrig komma över det.
Aldrig någonsin.
Man lär sig leva med smärtan och sorgen.
Men det finns alltid där. Inte ens ett sår som läker något,
som med tiden får sårskorpa, utan det kommer alltid blöda.
Ibland rinner blodet, ibland sipprar det sakta ut.
Ingen någonsin, mer än de som varit med om samma sak
kan nånsin förstå eller sätta sig in i känslan.
Försök. Du kommer inte lyckas....
Hur ska man då hantera att leva i ett helvete resten av livet?
För det är så det är. Allt annat blir patetiskt i sammanhanget.
För det som verkligen hade värde finns inte kvar.
Så gnäll inte över vardagliga saker. Saker som faktiskt går
 att påverka eller göra nåt åt.
Förlora ditt barn, och allt det du var missnöjd över i går
är plötsligt inte viktigt.
Att inse att man ska leva med en livslång sorg som
aldrig släpper taget, inte ens bleknar med åren.
Däremot kommer LIVET att återvända, vardagen, att
ha kul, glädjas åt saker, men DET finns ändå alltid där som
en mörk skugga. Varje dag måste man hantera sorgen,
den vandrar hand i hand med glädjen som faktiskt också finns.
Just nu gläds jag åt:
att äldste sonen har kommit igång med skola och träning
och att han kommer hit till helgen
att Albin verkar ha kommit in på rätt spår och är återigen
glad i sin vardag.
Att kunna gå och träna & jobba och tycka det är kul.

Såklart finns det tunga saker också just nu, men jag vill inte
låta dem ta all plats i mitt huvud.
Då kommer jag inte orka.

CARPE DIEM



2 kommentarer:

  1. Hej Gry!
    Jag tror att du har formulerat något väldigt viktigt! Tänker på dig!

    SvaraRadera
  2. Vilken fin bild förresten!
    kram Maria

    SvaraRadera