Mörker

Så svårt att sova när jag vet storebror är ute med kompisar.

Han blir säkert arg för att jag är orolig hela tiden.

Det kommer vara så varje helg i många år framöver.

Sen blir det småsyskonens tur att hänga ute sena kvällar.

Kan inte ligga vaken hela natten, ha ont i magen för att

så småningom somna med mobilen i handen.

Den här helgen har jag befunnit mig i ett mörker.

Legat vaken länge, somnat och vaknat hastigt med ångest.

Tidvis undrar jag hur jag ska ta mig ur mörkret.

Trött, trött, trött hela tiden. Säkert för att hjärnan går på högvarv

hela tiden. Går in i mig själv. Icke närvarande i världen.

Där jag är just då, där finns bara jag. Jag och Philip.

Alla våra minnen, vissa saker ploppar upp hela tiden i huvudet.

Spelas upp om och om igen.

Från huset på Viken 2004 då killarna lekte barnprogram

och filmade med mobilen.

Semester på Cypern med mormor samma år

och Philip tappade en tand.

Första skoldagen.

Vill bara gråta hela tiden, önskar att sorgen kan ta slut med

tårarna. Det gör det inte.

Jag tror på en Gud, som är helig och varm,

som ger kampglöd och identitet,

en helande Gud som gör trasigt till helt,

som stärker till medvetenhet.

Jag tror på en Gud, som gråter med mig,

när jag gråter så allting är gråt,

en tröstande Gud som kan trösta likt den,

som väntar tills gråten gått åt.

Jag tror på en Gud, som bor inom mig

och som bor i allt utanför,

en skrattande Gud som vill skratta med mig,

som lever med mig när jag dör.