Trött jag blir...

..på dem som säger:

-tur att du har fler barn.

Sista gången kunde jag inte låta bli:

-synd att en är död, då.

...

Det blev tyst.

Fick inget svar på det.

IDIOTKOMMENTAR!!!!!

Det handlar väl inte om att det finns 3 barn (och 2 bonusar) kvar?

En fattas och kommer alltid göra.

För hans vänner var han inte en i syskonskaran utan en i gänget.

Det är väl ingen som säger:

-tur att det finns fler ungdomar kvar.

Jag har ett sår som aldrig läker.

Jag kommer aldrig bli den jag var.

Det där med att tiden läker alla sår, det tror jag inte på.

Inte i alla lägen. Men man lär sig leva igen.

Leva med sin sorg och saknad och ändå tycka att 

livet är okej.

Men jag tänker, hur blir det för omgivningen?

Hur ska Jörgen stå ut med mig? Kvinnan han träffade

finns inte längre kvar. Mitt liv slutade 19 oktober.

Sen har det fortsatt, men det är annorlunda.

Varje dag är en kamp, jag har blivit orolig och ängslig,

rädd när telefonen ringer, klarar inte av höga ljud osv.

Hur ska mina vänner stå ut med mig?

Hon som alltid var glad och positiv är nu tyst och allvarlig.

Har sorgen en tidsfrist? 

Finns det regler för när man ska sluta sörja?

När sjukvården och försäkringskassan säger 

GÅ OCH JOBBA,

DET ÄR INGET FEL PÅ DIG. SORGETIDEN ÄR SLUT.

Än så länge kommer vi närmare varandra, Jörgen och jag.

Älskar dig av hela mitt hjärta, min make, bästa vän och livskamrat.

Vi har några dagar utan barn hemma.

I kväll ska vi gå på bio. Jag känner att jag vill det.

Att det till och med ska bli trevligt.

Jag tar ett steg i taget, klättrar upp från helvetet.

Det kommer ta tid och ibland faller jag ner några trappsteg.

 Det finns så mycket vi inte ser och hör

men som vi anar ibland. Människans förstånd är inte till

för att förstå och veta allt.

Men jag vet att Gud bär mig

Philip är där, och han går med mig.

En stark närvaro vid min sida, sen en försiktig 

smekning över kinden.

Det var han.

"Var inte rädd för nånting, mamma. Var inte rädd för nåt.
Förutom lussegubbar och dockor"