Den första julen

Den första julen är här.

Den första utan Philip.

Det gör så ont.

Jag har gråtit så mycket senaste veckan,

mer än jag brukar.

Säkert för att det är jul.

Alla minnen. Julen är till för barnen.

Philip var ett barn.

Ett barn som önskade sig julklappar,

som väntade på tomten (fast han visste det var

nån han kände som klätt ut sig)

Han ville äta julmat, dricka julmust,

varje år läste han ur Julevangeliet.

I år blir inget sig likt.

För Philip är inte här.

En plats är tom.

En mindre att köpa julklappar till.

Fast jag vill ge honom ALLT.

I dag har vi varit i Romme och åkt skidor.

Första "skidresan" utan Philip.

Skidåkning är en av mina stora passioner.

Så kul och trevligt att vara där med

flickorna och Oscar. Men Philip saknas.

Hans röd/svarta twintip står i förrådet.

Trots sorgen, kunde jag ändå glädjas åt dagen,

att de barnen som var med där hade kul.

I morgon är första julafton.

En annorlunda julafton.

Jag kan fundera på hur jag ska orka.

Jag ska ha samling kring krubban i kyrkan.

Tänker på Philips teckning av stallet,

så detaljerad med Josef, Maria och Jesusbarnet 

omgivna av herdar, får och de tre vise män.

Över taket strax under Betlehemsstjärnan svävar

ängeln. En glad ängel som vakar över

barnet i krubban.

Jag har en ängel som vakar över mig.

Min Philip. Finns alltid där.

Även när julen är här och det känns tungt.