En vanlig dag?

Jaha, så var det jobbet då. Känner att jag måste göra nåt. Kan inte bara

sitta hemma. Så jag gick dit i går. Lite svårt att fokusera, så det fick bli

många små pauser. Och efteråt....totalt slut. Tror inte jag varit så trött

sen efter konfirmandlägret 2005 (det lägret utan nattvakter)

Vinglade omkring som i en dimma hela eftermiddagen och 

lyckades ta mig till föräldramötet i Eskilstuna Friidrott.

Känner ibland, måste jag vara stark bara för att alla förväntar sig det av mig?

Att allt ska vara "som vanligt" både på jobbet och hemma?

Det tar tid att sörja. Min mentala hälsa och fysiska hälsa är så skör,

det ska inte mycket till för att rubba alltihop.

Mycket bär jag inom mig. Vill inte visa.

För tänk om tidsfristen har gått ut? När går den ut?

ALDRIG...

Tyvärr....

Då tänker jag, hur ska jag hantera sorgen och ändå leva ett

normalt liv? För alla andra rullar dagarna på som vanligt.

Men för mig fattas nåt, och det gör sig hela tiden påmind.

En låt på radion, en maträtt, en doft nånstans,

ett skämt eller ett minne som dyker upp.

Eller som förra helgen då Albin tappade en tand,

då kom jag tänka på när Philip tappade samma tand.

Då var han lika gammal och vi var på Cypern.

Philip, Oscar, mormor och jag.

Och tankarna spinner vidare. Låter mig aldrig vara i fred.

Resor, bad, Bamseklubb, Egypten....

Jag vill fylla mina tankar med annat också, men ibland går det

inte. Jag är i en värld där det är bara Philip och jag.

Sen tvingar jag mig tillbaks till verkligheten.

Det är här jag måste vara.

I nuet.

LIFE IS A WAR

DON´T GIVE UP BECAUSE YOU LOST A BATTLE

Walk of Fame 2012