Lördag morgon. Veckan har varit okej, fast jag är trött.
Kamilla har varit här, jag har jobbat samt försökt fixa dagliga
sysslor såsom städning och matlagning. Sover rätt så bra, men
är ändå sjukt trött. Jag gråter mindre nu, men ångesten sitter som
en klump i magen. Det kommer och går, ena stunden är allt
som vanligt, nästa får jag svårt att andas och pulsen drar iväg
för att sen få blodtrycksfall, armar och ben domnar bort och
jag får lägga mig ner för inte att tuppa av.
Jag försöker för de andras skull att vardagen ska rulla på.
Jag har beställt tid för nästa tatuering.
På min 39-års dag. Ska göra ängeln som Philip ritade
för många år sen. Sen dess blev det hundratals
actionhjältar, jättefina men passar inte så bra på min
överarm. Ängeln blir bra.
I går var jag och tjejerna på friskisgympa.
Grillad kyckling med jordnötssås till middag.
Och sen en film med tjejerna.
En vanlig fredag, eller så vanlig som det går att få.
Jag gläds åt de där stunderna som är alldeles
vanliga efter som på det stora hela är ingenting
vanligt än. Vi pratade om julen. Dax att inhandla
julklappar. Det känns tungt. För det blir inte som ska
eller borde vara. Philip saknas.
Jag blickar tillbaks på de 4 senaste veckorna och
förvånas över att jag ens lever. Man tror inte det,
att man ska överleva. Jag har varje dag kunnat
kliva ur sängen, äta frukost och duscha.
Jag tror varje dag att det ska vara bättre,
för att sen trilla ner i det svarta hålet igen.
Stunderna där är kortare nu, men slukar all
energi. Jag har människor omkring mig som
bryr sig. Jag får det stöd jag behöver.
TACK <3
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar