Snart ett år

Jag skriver i dag då jag inte tror jag fixar att göra det på lördag.

Ett år har snart gått. Ett år utan Philip, ett år av sorg, förtvivlan, ångest och 

oro, men även ett år där tacksamheten för allt som är gott har få ta större

plats än den gjort innan. Medvetenheten om LIVET och att göra bra saker,

inte hänga upp sig på oväsentligheter samt verkligen leva.

Ändå vet jag inte hur jag överlevt året.

Man lär sig leva med sorgen, den kommer alltid hänga med vare sig

jag vill eller inte. Man måste bara lära förhålla sig till det.

Jag gläds åt de andra barnen, min man, vänner, jobbet,

SOUL CHILDREN, träningen, god mat, att göra roliga saker

och då får inte sorgen ta plats där.

Sorgen har sin plats, kanske nånstans i mitt inre där ingen kommer åt.

Jag gråter hela tiden, har gjort det senaste veckan.

Har ändå kunnat jobba och glädjas åt körarbetet o musiken.

Ångesten kommer och går.

Jag tror det är alla traumatiska minnen från händelserna

för ett år sen som spökar och skapar obalans i mig.

Jag minns allt i minsta detalj, och det sätter sig även fysiskt.

Väntar bara på att veckan och helgen ska passera.

När årsdagen är över börjar vi på år nummer två. Så räknas det,

före och efter 19 oktober 2012.

En ängel flög förbi mot himmelen så fri, men han

lämnade sitt leende på vår jord

Philip 8 år